En bortglömd blogg…

Jag loggade av misstag in på den här bloggen idag och insåg att den finns men är helt bortglömd… Jag ber dig hoppa vidare till denna blogg istället. Det är där jag skriver!

Svart eller vitt

Hur svårt kan det vara?

I dagens Svd står att läsa om magsäcksoperationer som den enda metoden som fungerar för överviktiga människor som försökt allt. Att jojo-bantningarnas berg och dalbana tar knäcken på dessa människor som bara blir större och större.

Men vad fan, tänker jag. Hur svårt kan det vara? Har jag blivit helt empatilös som inte kan förstå den avgrund dessa smällfeta människor hamnat i? Nej, det har jag inte. Jag kan mycket väl tänka mig in i deras situation som sådan. Att de liksom givit upp vid någon tidpunkt och låtit fetman ta över och att de nu kämpar på olika sätt med att komma tillbaka till en rimlig omkrets. Jag kan se hur de inte kan låta bli godis och chips fast de vet att de inte borde. Att de snaskar i sig något varje gång de går förbi skafferiet, trots att det är givet att måttbandet kommer att håna dem ännu mer nästa gång det läggs runt midjan. Det har jag inga problem att förstå.

Men att man kan tänka sig att plocka hundra tusen kronor ur sin egen ficka och för den nätta summan betala för en plågsam operation som för evigt stympar kroppen, bara för att vakna upp ur narkosen och ha ett besvärligt liv framför sig där det tar timmar att stoppa i sig mat och där man måste äta små, små portioner av viss mat massor av gånger per dag, eftersom det inte får plats något i den nya magsäcken i en storlek som motsvarar 25% av den medfödda. Det är det jag har oerhört svårt att förstå. Varför inte bara bestämma sig för att äta lika små måltider, lika ofta, men med bibehållen magsäck? Hur svårt kan det vara?

Hur illa ute är det med oss människor egentligen? Har vi ingen makt alls över vårt eget beteende längre? Frågan man ställde sig i reportaget var vem som skulle behöva betala sådana operationer själv och vilka samhället ska ta ansvar för. Mitt svar är: Varje människa som hellre opererar bort 75% av sin magsäck för att de helt saknar självbevarelsedrift borde få betala ingreppet själv. Ge mig gärna ett argument som talar emot min rigida inställning. Jag vill förstå.

Pizza, pasta, pottor. Och en och annan pava

Hämta, lämna, skjutsa, laga mat, städa, hjälpa med läxor, sanera stinkiga toaletter, knyta skor, laga ett trasigt gosedjur, tvätta kläder, jobba, jobba, jobba, jobba. Städa. Laga mat. Tvätta. Vad ska vi äta idag? Nej, inte köttfärssås och spagetti idag igen! Det åt vi ju på skolan! Mamma, ska du se ut sådär? Varför kan du inte skjutsa mig? Jag tänker INTE städa mitt rum. Städa. Laga mat. Tvätta. Allt upprepar sig om och om igen.

Men också: Jag älskar dig mamma. Ingen gör lika goda pannkakor som du, mamma. Vad kul vi hade idag. Jag vill kramas! Smala, varma, gosiga barnarmar slingrar sig runt halsen och kärleken strömmar genom hela universum. Jag gör vad som helst för dessa ungar! Jag rasar ihop av kärlek, men också av krav på städning, matlagning, tvättning, sanering, lagning…

Tack gode Gud för Monroe’s pizzor när orken tryter och pastakontot är övertrasserat för länge sedan. Tack gode Gud för att vi inte har några pottor att sanera också. Been there, done that. Fyra gånger närmare bestämt. Och tack gode Gud för tystnaden när alla barnen sover, brasan sprakar i öppna spisen och några timmar ligger öppna för långa härliga samtal med den älskade mannen med en pava vin att dela på två. De där kvällarnas långa diskussioner är överlevnad när verkligheten stressar på. När städning, matlagning, tvättning, lagning… går i repris med alltför högt varvtal.

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!